En stilbildande sience fiction är Blade runner från 1982. Den här versionen är the final cut och ska vara den slutgiltliga. Ridley har snyggat upp filmen digitalt lagt till någon sen men framförallt tagit bort berättarrösten. Filmen i sig har rent tekniskt hållt sig riktigt bra så jag tänkte inte så mycket på dom tekniska delarna utan mer på musiken. Genom att ta bort berättarröstern får filmen ett helt annat djup. Borta är känslan av 40tals detektivfilm. Mycket lämnas åt åskådaren att klura ut själv. Dialogen är fattig i filmen utan det som talar är bilderna och musiken och det är dom som har huvudrollerna i filmen.
Robotarnas desperata kamp för liv är gripande. Rutger Hauer glänser. Jag kan inte hjälpa gripas av medlidande och känslan av meningslöshet som deras ånges eminerar. ”Will all these memories be lost in time like tears in the rain” är en av slutreplikerna i filmen som kan sumera upp hela detta underverk.
En mörk film? ja på sätt och vis men den har så mycket med oss själva att göra och allas tankar och ångest runt döden.
pylon of the pit 