Som liten pojke har jag varit rädd för mörkret. Först manifisterade det sig genom just ett barns naiva rädsla för mörkret men sen var det ett mörker som jag bar inombords. Mörkret jag som sexåring såg då jag en dag fick se min far dö framför mig och den rädsla för döden alla omkring mig hade, en rädsla som gjorde att man hellre höll tyst än pratade.
Som vuxen har jag mött och kännt detta märker flera gånger. Allätande slukande mörker i min ögonvrå. Jag har sökt men inget fann jag. Alla människans ljusa och frälsande gudar kändes just bara som en rädd människas nallebjörn som hon ångestfyllt kramar. All denna frenetiska jakt på att hålla kvar tingen och ungedomen vid sin barn i tro att man ska kunna stoppa tiden men Moder Kali är tiden och det bortom.
För inte allt för länge sedan kom min mörka Kali till mig. Genom meditation och böcker men framförallt genom min fokus och acceptans av mörkret. Det är inget dött utan tvärt om någon levande, den svart flamman.
För många skrämms av den blodiga och skrämmande bilden av moder Kali men det hon bär på sig är livet själv, döden och förändringen. Det vi ger i rädslor ser vi. Allt vidrigt och skrämmande tar hon som en mask och jagar dig. Men ger du upp frivilligt och ser dig själv för vad du är. Tar du av dig del för del din personlighet som du gjort till en rustning kommer din bild och känsla förvandlas. Lägg dina vapen vid den mörka modern Kalis fötter och hon kommer skänka dig sin kärlek och insikt.
För ingen kärlek är större än den som sträcker sig bortom tid och rum., Kali Ma.
Se även KALI
nu förstår jag vissa saker
Otroligt klok och tänkvärd text.
Utmanare av våra rädslor, hon sträcker in sin hand in bakom
skuggbilden vi frambringar.