Just nu är jag inne i en Kenneth Grant period och det som jag fascineras av är jobbet inom New Isis Lodge. Denna loge som Kenneth Grant grundade slog upp sina dörrar 1955 och var aktiv fram till 1962. Detta blir tototalt sju år och det är knappast ett sammanträffande. Arbetet som pågick i logen är grunden för större delen av Grant’s typhoniska triologier som i sin tur sträckte sig över en 30 års period av skapande. En indikation av vad som komma skulle finner man i The Carfax Monographs som såg sitt ljus (eller snarare sina ljus) under åren som New Isis Lodge var aktiv. För att få en övergripande syn av arbetet och människorna i logen är man tvungen att gå genom alla böckerna och då speciellt novellerna. Grant blandar verklighet med fantasi så det kan vara svårt ibland att vad som är vad ibland. Men vad skiljer sig egentligen mellan en fantasi och en verklighet? Denna tvetydighet är en röd tråd tycker jag genom allt det Kenneth Grant har skrivit. Många är kritiska mot Grants böcker och anser honom galen men vad är det som säger att just dreas uppfattning av sin ”verklighet” är mindre galet? Speciellt om man syslar med okultism känns det rätt absurt att kalla Grant galen då en lekman med enkelhet skulle kalla oss för galna. Man behöver inte köpa allt han skriver för att uppskatta det han säger. Grant förenar båda sidorna av livets träd då han slänger sig ned genom Daath och genom Sets tunnlar som genomborrar trädets nattsida. För mer om nattsidan gå till The shadow tarot.
För mig är Grant den andra sidan av myntet och på framsidan finner vi så klart Aleister Crowley.
Läs mer här.
pylon of the pit 