Läser en artikelserie som går i DN nu. Den heter Frivillig barnlöshet. Det som varit genomgående tema bland många som intervjuats är hur dom blivit bemötta av människor som har barn.
Många som har barn är rent ut sagt riktigt oförskämda mot personerna som inte har barn. Skulle dessa vara lika oförskämda tillbaka ja då skulle de bli väldigt förnärmade. Känns som om att bara för att man har barn är det okej att vara oförskämd och inte tänka på vad man säger till folk som lever i en annan situation.
Stina som man bland annat pratat med idag är storsint nog att förstå att mångas arga och nedlåtande attityd mot hennes valda barnlöshet beror inte på henne utan de själva.
Man skulle kunna vända på det hela och säga att det är en form av frivillig barnlöshetsrasism. Alla vill faktiskt inte skaffa barn och man är lika glad för det om inte gladare. Jag menar hur många är det inte som har barn och sen verkar vilja göra allt annat än att ta hand om sina barn. Vore det inte ärligare och framför allt hederligare mot förbisedda barnen att inte skaffa barn?
Tyvärr verkar det som många inte kan se bortom en så kallad kärnfamilj eller att det finns människor som inte styrs av reproduktionsbegäret. Men är inte världen större än den trånga inramningen många verkar ha.
pylon of the pit 