Jag och A började prata om kärlek och vad det är för oss. Trygghet och vetskapen att vi är där för varandra och att vi ser och accepterar varandra men att vi även kan vara raka och ärliga.
Man ser ofta människor som saknar ”glöden” man hade först, spänningen etc… i ett förhållande. Man kanske söker sig utanför förhållandet för tillfälliga fixat av spänning och glöd. Men vad söker man efter egentligen?
Kan kärlek verkligen vara het och spännande hela tiden 24/7 livet ut? Är inte denna extremt naiva syn som kanske förstör många förhållanden?
Jag ser kärlek som en människa, den föds, den utvecklas och mognar. Den även vissnar och dör ibland eller låt oss säga ändrar form.
Jag tror att även den moderna människans jakt på evig ungdom är en del av en naivitet och rädsla att växa upp till mogna medvetna människor.
Att förvänta sig att kärlek ska vara het och passionerad jämt är lika attraktivt som en medelålders man med glest hår som raggar på småbrudar eller medelålders kvinna som försöker passa in i kortkort och botox för att se ut som en tonårstjej.
Detta Peter Pan-komplex som verkar drabba den moderna världen kommer att bli vår undergång. Om vi inte kan ha en sund syn på oss själva och våra relationer hur ska vi då kunna ta hand om den värld vi lever i?
pylon of the pit 
Kloka ord!