Jag älskar och är gift med en person som är 14 år äldre än vad jag är. Jag anser att jag inte är gift med en ålder utan en person men tyvärr så har många fördomar när det kommer till åldersskillnader i förhållanden.
Värsta är att folk är inte medvetna om sina egna fördomar. Vi får ibland höra, är du hennes son? Nej säger vi och oj förlåt säger dom generade och vi säger det är ingen fara.
Men jag börjar bli trött på att det inte är någon fara, jag börjar bli trött på att folk inte tänker utan slänger ur sig sina fördomar till höger och vänster.
Ja två män kan älska varandra och även gifta sig, detta gäller även kvinnor. Ja det finns människor som föds till fel kön och är medvetna om det från en tidig ålder. Ja det finns män och kvinnor som tycker om att klä sig i vad andra anser är det motsatta könets kläder och ja det finns förhållanden där den ena parten är äldre än den andra.
Vad är gemensamt för dessa människor? Jo dom är sig själva och struntar i vad andra människor anser är ”normalt”.
Om en person undrar om jag är min partners son och jag säger nej det är min partner och dom säger förlåt och jag svarar det är lugnt jag är van med människors fördomar skulle dom säga nej men jag är inte fördomsfull.
Jo säger jag du är fördomsfull därför att du tog för givet att ingen gifter sig med någon som är äldre. Framförallt inte en man med en äldre kvinna.
Majoriteten av folket är fördomsfulla vare sig dom erkänner det eller inte. Och ja man är fördomsfull om man förutsätter något utan att fråga.
pylon of the pit 
Älskar dig så för att du sätter fingret på det, men som du skriver, man är så van så man knappt reagerar längre, vilket är hemskt i sig.
Tack älskling. Blev så trött på henne igår. Hon var i stora delar oförskämd i allt hon gjorde.
Det fantastiska med kärlek är, att den har inga gränser! Varken ålders- köns- eller etniska gränser! Man älskar den man älskar! Äldre, yngre, samma kön som en själv… ja, den hjärtat slår för de där extra vackra slagen! Man älskar den som får fjärilarna i magen att slå med vingarna extra fort i pur förtjusning så det kittlar så där gott… man älskar den som man verkligen längtar efter, även om han eller hon sitter intill i soffan… den som år efter år får en att tappa andan av kärlek när man betraktar sin livspartner… eller tänker på honom/henne.
Att det finns de som sätter upp s.k normer för vad som är ”rätt” och ”normalt” och inte, de måste ha det ganska tråkigt, ha dålig självkänsla och kanske ha en outtalad, innerlig längtan till något/någon annan än det liv de lever/den de lever ihop med!
Det är samma för oss singlar… har vi inte skaffat oss en ny partner inom loppet av några månader efter skilsmässa… ja, då ”måste det vara något fel” på oss! ”Varför vill ingen vara med oss? ” i stället för att tänka att vi kanske inte är desperata efter att starta nytt, utan faktiskt kan tycka det är skönt att ha sitt eget… lära sig leva ensam för att senare orka leva i tvåsamhet..
Fortsatt lycka i ert förhållande!!