Av en tillfällighet laddade jag ned ett spel som var månadens spel för PS4. Hade aldrig hört talats om everybody’s gone to the rapture utan tänkte bara att det var gratis. När jag började spela blev jag dock väldigt överraskad.
Detta ”spel” ruckar på vad man kallar för spel. Det som slår en först är hur otroligt vackert spelet är och hur musiken verkligen går hand i hand med det man ser och upplever.
Det hela utspelar sig i ett öde landskap, det finns inga människor kvar i dalen och man får en känsla av att människor helt plötsligt gått upp i rök och man tar reda på vad som hänt.
Man rör sig fritt i något som påminner lite om ett äventyrsspel men utan att man måste plocka upp allt och göra massa möjliga och omöjliga kombinationer.
I denna öde apokalyptiska värld svävar massa ljusklot runt och följer man dem så hör man plötsligt röster och skepnader av människorna som levde här. Det hela blir nästan som en form av radioteater.
Det är allt annat än ett actionspel och det har sitt sakta mak medans man letar genom hur och områden. Då och då ringer en telefon eller spelar en radio upp meddelanden från de som orsakade detta.
Spelat tar en bra stund att spela och man måste tycka om att utforska ett vackert och öde landskap till fantastisk musik. Det är som att gå mitt i en film. Jag tycker det är helt underbart andra tycker säkert det är hur tråkigt som helst 🙂
pylon of the pit 