Eller
Breaking the loop
När jag vad runt 50 fick jag diagnosen ASD, Autism Symtom Disorder eller Autismspektra/Aspeberger som det heter på svenska. Nu när jag levt med min diagnos i några år så är det något som sticker ut och det är att det knappt finns några sidor eller texter online för personer som får en ASD-diagnos vid vuxen ålder. Nästan allt handlar om väldigt unga människor eller hur föräldrar till barn med ASD ska göra. Som vuxen med ASD är man väldigt utlämnad till sig själv och eventuellt närstående.
Orsaken till att jag eller snarare jag och min fru tog steget mot en utredning var att vårat förhållande hade börjat knaka ordentligt i fogarna efter flera år och ingen av oss mådde speciellt bra av det. Annika upplevde mig som väldigt frånvarande och svår att kommunicera med.
För mig är den stunden väldigt klar i mitt huvud. Frågan kom upp en sommardag då vi var ute och fikade. Annika bad mig att göra ett test för Aspberger på mobilen. Det första ganska enkla testet gav mig väldigt höga poäng och det ledde till att jag gjorde flera olika online-tester som var mer eller mindre vetenskapliga. Alla gav mig i slutändan höga poäng och vi bestämde oss att jag skulle kontakta min vårdcentral för att prata med deras psykolog.
Efter ett par samtal med psykologen tog hon beslut om att skicka en remiss till Psykiatri Södra Stockholm. Månaderna gick och till slut kom en kallelse. Fick träffa två personer där som skulle besluta om jag skulle få en utredning tilldelad.
Efter två möten tog togs det slutligen beslut om att jag skulle bli kallad till utredning för högfungerande autism. Väntetiden var upp över 6 månader men till slut blev jag kallad men först fick jag gå till vårdcentralen och ta drogtester.
Sedan kom dagen då jag skulle möte psykologen som skulle utreda mig. Det var flera sessioner tillsammans med läkarundersökningar och drogtester. Fylla i formulär och läsa massa pussel på tid. Efter mycket om och men var till slut den sista sessionen klar och jag fick svar till slut, jag lider autism om än högpresterande.
Det var omvälvande på både ett positivt sätt och på ett negativt sätt. Plötsligt förstod jag varför jag var som jag var när jag växte upp, mobbad och utfrusen. Annorlunda och lätt förvirrad. Såg orsaken till varför jag hade haft så svårt när jag blev över tjugo att stöta och flörta med tjejer jag gillade. Jag kunde inte och jag har väldigt svårt idag att tolka andra människor. Men då andra såg mig som homosexuell bara för jag var tafatt med tjejer så var jag inte det, jag var bara annorlunda.
Jag förstod varför jag hade så lätt att förlora mig in i den ockulta världen och även in i dataspelens värld där reglerna är enkla och simpla medan det sociala livet och samspelet var väldigt svårt för mig. Har svårt att förstå sociala förutbestämda regler och underförstådda saker. Ironi och dolda budskap är något jag också kämpar med att förstå.
I min ungdom var det många som antog att jag var homosexuell och jag förstod inte varför och det var väldigt frustrerande eftersom jag är heterosexuell även om jag egentligen inte brydde mig vad folk var för något. Men det hela berodde på att jag inte förstod det samspelet mellan människor på det planet vilket ledde till att jag under en väldigt lång tid inte hade någon sexuell partner, jag förstod helt enkelt mig inte på människor.
Det var först när communities började utvecklas på internet som jag kunde bryta mig ur min egna bubbla och bli social. Men det är mycket lättare på nätet än vad det är i verkliga livet märkte jag. När jag träffade människor i verkliga livet blev jag ofta åter den socialt skygga och oförstående personen.
Nu några år efter diagnosen kämpar jag fortfarande med att hitta stöd och information för vuxna med ASD och det är inte det lättaste. Har hittat en bok som gäller vuxna människor på spektrat och det är Autismhandboken av Katarina Sörngård. Jag rekommenderar denna bok.
Efter mycket om och men samt påtryckning av min partner så fick jag kontakt med Habiliteringen inom Region Stockholm där vi båda fick plats på en kurs som heter Prisma som är till för både personer med diagnosen och deras anhöriga. Även om jag tycker att man fortfarande fokuserar sig väldigt mycket på ungdomar så gav det en hel del svar och stöd. Nu efter kursen står jag i kö för att få samtal med psykolog om de frågor som jag vill ha hjälp och stöd med.
Det jag saknar inom den psykiatriska vården är kurser och fokus på människor som i vuxen ålder får sin diagnos. Man har ganska lite stöd och fokus på hörfungerande vuxna som har jobb och familj men som kämpar med problem som är relaterade till ASD. Man pratar mycket om att man ska bygga upp rutiner för att underlätta livet men man pratar inget om hur man bryter rutiner och mönster som kanske är destruktiva och har negativ påverkan på personen med diagnosen och dennes anhöriga.
Nej jag är inte som alla andra och kommer aldrig vara det men jag tycker inte att alla ska behöver anpassa sig efter mig med ASD utan även personen med diagnosen måste kunna jobba med sig själv för att kunna anpassa sig och förstå sin omgivning och andas känslor. Det är så lätt att se sig som offer och anse att det är andra som måste anpassa sig efter dig men för att något ska fungera måste alla partner vara med på banan även personen med en diagnos.
pylon of the pit 
♡ .