1. Ungdomsåren (att leva med asd utan att veta om det)

Man säger att en människas första år formar dem och jag antar att detta är extra tydligt för någon med autism. För mig som fått diagnosen när jag var vuxen så har det förklarat till en del till hur jag varit och vad jag upplevt. Det har också förklarat en hel del om min mamma, som aldrig fick någon diagnos. Om man tittar på hur hon var, hade hon hon med största sannolikhet också autism. Framförallt är detta troligt eftersom det är ett ärftligt tillstånd.

Mina minnen av min barndom är få och sprida över olika åldrar. Minnena jag har av min far är än mer sällsynta, en där vi själva tar tåget upp till farmor och ett där han säger ifrån att jag inte fick gå ut för att jag var sjuk. Det sista minnet jag har av honom är från när jag var sex år och han dog i en trafikolycka när vi var på cykelsemster med hela familjen.

Efter olyckan gjorde min mamma allt hon kunde att hålla mig säker, genom att hålla mig inne och borta från allt som hon uppfattade som farligt, vilket var det mesta. Någon terapi eller samtal om min pappas död skedde inte. På 70-talet så var detta något man inte pratade om och man trodde att man skyddade mig genom att inte prata om det. Det man inte tänkte på att min pappa inte bara dog utan hela hans existens raderades för att ”skydda” mig från känslor. Eller kanske var det de vuxna som flydde från sina egna känslor och jobbiga frågor och insikter.

I hålrummet som uppstod efter min pappa använde jag mig av en actionfigur som substitut för min pappa, någon som kunde finnas där när minnena efter pappa raderats. Detta var något som min äldre bror blev mycket irriterad på. Han kanske var avundsjuk och han var ju ung också men till slut tog han sönder min actionfigur och detta gjorde lika ont som att se min pappa dö en gång till framför mig.

Mycket av de pengar som mamma fick efter min pappas olycka gick till att köpa leksaker och godis för att hålla mig inne och underlätta för henne. På ett sätt blev jag bortskämd men samtidigt var detta ett sätt att kontrollera mig.

I och med detta blev jag en väldigt inlåst barn som ofta tyckte om att leka med mig själv och leva med min egen fantasi och fantasivärld. Om inte min mamma hade överbeskyddat mig, hade jag kanske varit en annan idag eller så hade jag ändå på grund av min diagnos gjort mig isolerad, om det kan jag bara spekulera om.

Jag tillbringade mycket tid hos min mormor då mamma jobbade och det fanns ingen dagisplats att få. Mina dagar bestod av att lyssna på stenkakor och leka själv ute i trädgården bakom huset som mormor bodde i. Ofta brukade jag sitta och rita. Jag skapade fantasivärldar och kartor över städer där människor och andra varelser levde. Jag brukade sitta och titta på kartorna och sugas in i en värld bortom denna värld.

Allt detta gav mig inte de bästa förutsättningar i skolan och jag blev utstött och mobbad från lågstadiet och genom hela min skolgång. Det var först då jag började i högstadiet som jag fick några vänner som jag umgicks med. De jag umgicks mest med var även de i utkanten av klassen.

Jag gick mer eller mindre med ångest var dag till skolan, jag bad inför var skoldag att mina plågoandar skulle vara sjuka i mässling eller liknande så jag skulle få två veckor av frid. Detta var dock något som sällan gick i uppfyllelse. Men mobbingsproblematiken var något man inte tog upp under denna tid. Jag kände mig osynliga av lärarna men för mycket sedd av de som mobbade mig. Jag kunde inte ta upp detta med min mamma då jag försökte skydda henne och hur hon mådde. Under hela min skolgång hade vi ett möte med en klassföreståndare och en av mobbarna. Detta ledde till absolut ingenting förutom att jag kände mig än mer utesluten.

Jag drömde ofta om att rymma hemifrån och åka till Stockholm. Jag vill bort från det lilla samhället och gömma mig den stora anonyma massan. Tanken att vara okänd bland människor var en väldigt befriande tanke men detta var en dröm som inte infriades när jag var barn.

Studierna gick inte så jättebra och jag fick inget stöd varken hemifrån eller från skolan. När jag väl gick ur nionde klass hade jag ganska dåliga betyg men jag lyckades ändå komma in på konsumtionslinjen som då var tvåårig. Jag lyckades själv söka mig till linjen då min mamma inte var till mycket stöd.

Jag började bryta mig loss från hemmet nu och var ute mycket då jag kom i mina tonår. Jag festade med vänner, rökte och snusade vid 15 års ålder som många gjorde på 80-talet. Jag och en kompis tog en veckas cykelsemester till Skara sommarland helt själva då vi var 15. Min mamma hade nu inte längre någon möjlighet att hålla mig inne längre.

Vid den här tiden fick jag en C-64. Jag satt mycket framför den och spela dataspel tog upp mycket av min tid. Kanske för mycket egentligen men det lockade till sig ”vänner” men för det mesta var de mest intresserade av att spela än att vara med mig. Jag drogs lätt in i dataspelens värld där jag kunde leva för mig själv och vara precis vem jag ville.

Livet blev lite enklare med gymnasiet och med en ny klass även om vissa rötägg fortfarande mobbade mig då de fick chansen. Men med den nya klassen och klasskamraterna lyckades jag få bättre betyg. Jag var glad att slippa min gamla klass, mobbingen och konflikterna som fanns mellan många. Vi var nog den enda klassen som inte reste på någon klassresa.

Jag hade faktiskt en flickvän i några veckor då jag gick i högstadiet. Förutom det så hade jag det svårt med det sociala spelet och då framförallt med tjejer. Klasskamrater pratade högt så vi skulle höra, de visste inte vem det var mest synd om. Barn kan vara väldigt hänsynslösa och grymma.

Jag visste inte hur man skulle bete sig med dem eller hur man uttryckte känslor allra helst läsa dem. Nu när jag tänker tillbaka kan jag inte påminna mig att jag hade många känslor över huvud taget. Var kär i en klasskamrat på gymnasiet men var både för omogen eller ovetande hur jag skulle uttrycka detta så jag höll det för mig själv.

Man kan säga att mitt liv under skolgången var bara att vara. Hade inga planer och ingen frågade mig vad jag ville. Jag gjorde som alla andra och tänkte inte mer på det. När väl även gymnasiet var över så lämnade jag skolan bakom mig utan att sakna den tiden och jag gick mot en oviss framtid utan planer eller drömmar.

Det var mycket med min barndom som kunnat varit annorlunda men på 70 och 80-talet fanns inte mycket stöd att få. Jag levde mest i min egen värld och hade svårt med det sociala redan då. Men det var inte bara dåligt, det fanns många glada minnen ute i skogen med vänner samt att vara rebellisk och bryta mot regler. Men som jag alltid brukar säga att det hjälper inte att ångra något, det som varit har varit och det formar den man är idag.

Detta inlägg publicerades i hälsa och märktes , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s