För andras EFIT gå HIT
Kl 10 Vaknar efter en avig natt.
Kl 11. Kollar lite på serier
Kl 12. Vi måste handla lite mat till dagarna framåt
Kl 18. Jag slocknade och orkade inte ta bilder på eftermiddagen. Blev först vid middagen som en bild blev tagen.
Kl 19. På eftermiddagen var det Top Gun på tv nu är det Never ending story. 80-talsnostalgi
Kl 20. Gör än mer te. Vet inte hur många liter te jag druckit den här veckan. Detta avslutar dagen.
Dagens EFIT. För flera deltagare titta HÄR.
Kl 07. Vaknar och ligger kvar en liten stund i sängen.
Kl 08. Dags att ta fram dammsugaren och börja städa, det är ju söndag.
Kl 09. Gör mig i ordning för frukost på stan.
Kl 10. Framdukat för frukost.
Kl 11. Idag blir det ägg Benedict med lax.
Kl 12. Går mot NK för att köpa handtvål och ost.
Kl 13. Hemma igen och sätter på lite tevatten.
Kl 14. Dags att plocka ut glas ur vitrinskåpet och sätta in mer lampor i skåpet.
Kl 15. Har plockat ut och dammtorkat allt glas ur vintrinskåpet.
Kl 16. Dags att laga till lite middag.
Kl 17. Lite Brittisk kriminaldrama.
Kl 19. På väg på ett viktigt ärende.
Kl 20. Dagens sista bild och macka.
Jag är ett stort fan av Matrix trilogin och framför allt den första filmen som jag kan se om och om igen. Nu över tjugo år senare efter den första filmen kom ut kommer uppföljaren Resurrections.
Jag är ofta skeptisk till uppföljare av stora filmer 20, 30 år senare och tyvärr så sällar sig Resurrections till denna tragiska skara av filmer man kan vara utan som uppföljarna till Alien, Ghostbusters och Blade runner.
Början var väldigt förvirrande och irriterande och efter 30 minuter av försöka att nå någon form av filosofisk höjd faller den bara platt på magen och jag orkar inte slösa min tid längre.
Vill man se Matrix ja då gör man bäst att se original trilogin än denna dåliga ursäkt till uppföljare.
Här är min dag. Du kan se andra HÄR
Kl 08. Söndag är städdag
Kl 09 Måste bege mig ut för att köpa rätt kopplingar så jag kan installera diskmaskinen. (obs jag står still med bilen:))
Kl 10. Framme vid Bauhaus. Dags att köpa rätt saker 🙂
Kl 11. In till stan för fika/frukost. Någon hoppade framför då jag tog bilden 😀 min älskade roliga fru.
Kl 13. Nu är diskmaskinen installerad. Plan B koppling via kranen.
Kl 14. Sitter och fixar med önskelista inför jul
Kl 15. Väntar på torktumlaren.
Kl 16. Har bäddat rent i sängen. Alltid skönt med rena kalla lakan
Kl 17 som den blödiga jäveln jag är så älskar jag att kolla på the Dodo om räddade djur 🙂
Man säger att en människas första år formar dem och jag antar att detta är extra tydligt för någon med autism. För mig som fått diagnosen när jag var vuxen så har det förklarat till en del till hur jag varit och vad jag upplevt. Det har också förklarat en hel del om min mamma, som aldrig fick någon diagnos. Om man tittar på hur hon var, hade hon hon med största sannolikhet också autism. Framförallt är detta troligt eftersom det är ett ärftligt tillstånd.
Mina minnen av min barndom är få och sprida över olika åldrar. Minnena jag har av min far är än mer sällsynta, en där vi själva tar tåget upp till farmor och ett där han säger ifrån att jag inte fick gå ut för att jag var sjuk. Det sista minnet jag har av honom är från när jag var sex år och han dog i en trafikolycka när vi var på cykelsemster med hela familjen.
Efter olyckan gjorde min mamma allt hon kunde att hålla mig säker, genom att hålla mig inne och borta från allt som hon uppfattade som farligt, vilket var det mesta. Någon terapi eller samtal om min pappas död skedde inte. På 70-talet så var detta något man inte pratade om och man trodde att man skyddade mig genom att inte prata om det. Det man inte tänkte på att min pappa inte bara dog utan hela hans existens raderades för att ”skydda” mig från känslor. Eller kanske var det de vuxna som flydde från sina egna känslor och jobbiga frågor och insikter.
I hålrummet som uppstod efter min pappa använde jag mig av en actionfigur som substitut för min pappa, någon som kunde finnas där när minnena efter pappa raderats. Detta var något som min äldre bror blev mycket irriterad på. Han kanske var avundsjuk och han var ju ung också men till slut tog han sönder min actionfigur och detta gjorde lika ont som att se min pappa dö en gång till framför mig.
Mycket av de pengar som mamma fick efter min pappas olycka gick till att köpa leksaker och godis för att hålla mig inne och underlätta för henne. På ett sätt blev jag bortskämd men samtidigt var detta ett sätt att kontrollera mig.
I och med detta blev jag en väldigt inlåst barn som ofta tyckte om att leka med mig själv och leva med min egen fantasi och fantasivärld. Om inte min mamma hade överbeskyddat mig, hade jag kanske varit en annan idag eller så hade jag ändå på grund av min diagnos gjort mig isolerad, om det kan jag bara spekulera om.
Jag tillbringade mycket tid hos min mormor då mamma jobbade och det fanns ingen dagisplats att få. Mina dagar bestod av att lyssna på stenkakor och leka själv ute i trädgården bakom huset som mormor bodde i. Ofta brukade jag sitta och rita. Jag skapade fantasivärldar och kartor över städer där människor och andra varelser levde. Jag brukade sitta och titta på kartorna och sugas in i en värld bortom denna värld.
Allt detta gav mig inte de bästa förutsättningar i skolan och jag blev utstött och mobbad från lågstadiet och genom hela min skolgång. Det var först då jag började i högstadiet som jag fick några vänner som jag umgicks med. De jag umgicks mest med var även de i utkanten av klassen.
Jag gick mer eller mindre med ångest var dag till skolan, jag bad inför var skoldag att mina plågoandar skulle vara sjuka i mässling eller liknande så jag skulle få två veckor av frid. Detta var dock något som sällan gick i uppfyllelse. Men mobbingsproblematiken var något man inte tog upp under denna tid. Jag kände mig osynliga av lärarna men för mycket sedd av de som mobbade mig. Jag kunde inte ta upp detta med min mamma då jag försökte skydda henne och hur hon mådde. Under hela min skolgång hade vi ett möte med en klassföreståndare och en av mobbarna. Detta ledde till absolut ingenting förutom att jag kände mig än mer utesluten.
Jag drömde ofta om att rymma hemifrån och åka till Stockholm. Jag vill bort från det lilla samhället och gömma mig den stora anonyma massan. Tanken att vara okänd bland människor var en väldigt befriande tanke men detta var en dröm som inte infriades när jag var barn.
Studierna gick inte så jättebra och jag fick inget stöd varken hemifrån eller från skolan. När jag väl gick ur nionde klass hade jag ganska dåliga betyg men jag lyckades ändå komma in på konsumtionslinjen som då var tvåårig. Jag lyckades själv söka mig till linjen då min mamma inte var till mycket stöd.
Jag började bryta mig loss från hemmet nu och var ute mycket då jag kom i mina tonår. Jag festade med vänner, rökte och snusade vid 15 års ålder som många gjorde på 80-talet. Jag och en kompis tog en veckas cykelsemester till Skara sommarland helt själva då vi var 15. Min mamma hade nu inte längre någon möjlighet att hålla mig inne längre.
Vid den här tiden fick jag en C-64. Jag satt mycket framför den och spela dataspel tog upp mycket av min tid. Kanske för mycket egentligen men det lockade till sig ”vänner” men för det mesta var de mest intresserade av att spela än att vara med mig. Jag drogs lätt in i dataspelens värld där jag kunde leva för mig själv och vara precis vem jag ville.
Livet blev lite enklare med gymnasiet och med en ny klass även om vissa rötägg fortfarande mobbade mig då de fick chansen. Men med den nya klassen och klasskamraterna lyckades jag få bättre betyg. Jag var glad att slippa min gamla klass, mobbingen och konflikterna som fanns mellan många. Vi var nog den enda klassen som inte reste på någon klassresa.
Jag hade faktiskt en flickvän i några veckor då jag gick i högstadiet. Förutom det så hade jag det svårt med det sociala spelet och då framförallt med tjejer. Klasskamrater pratade högt så vi skulle höra, de visste inte vem det var mest synd om. Barn kan vara väldigt hänsynslösa och grymma.
Jag visste inte hur man skulle bete sig med dem eller hur man uttryckte känslor allra helst läsa dem. Nu när jag tänker tillbaka kan jag inte påminna mig att jag hade många känslor över huvud taget. Var kär i en klasskamrat på gymnasiet men var både för omogen eller ovetande hur jag skulle uttrycka detta så jag höll det för mig själv.
Man kan säga att mitt liv under skolgången var bara att vara. Hade inga planer och ingen frågade mig vad jag ville. Jag gjorde som alla andra och tänkte inte mer på det. När väl även gymnasiet var över så lämnade jag skolan bakom mig utan att sakna den tiden och jag gick mot en oviss framtid utan planer eller drömmar.
Det var mycket med min barndom som kunnat varit annorlunda men på 70 och 80-talet fanns inte mycket stöd att få. Jag levde mest i min egen värld och hade svårt med det sociala redan då. Men det var inte bara dåligt, det fanns många glada minnen ute i skogen med vänner samt att vara rebellisk och bryta mot regler. Men som jag alltid brukar säga att det hjälper inte att ångra något, det som varit har varit och det formar den man är idag.
Eller
Breaking the loop
När jag vad runt 50 fick jag diagnosen ASD, Autism Symtom Disorder eller Autismspektra/Aspeberger som det heter på svenska. Nu när jag levt med min diagnos i några år så är det något som sticker ut och det är att det knappt finns några sidor eller texter online för personer som får en ASD-diagnos vid vuxen ålder. Nästan allt handlar om väldigt unga människor eller hur föräldrar till barn med ASD ska göra. Som vuxen med ASD är man väldigt utlämnad till sig själv och eventuellt närstående.
Orsaken till att jag eller snarare jag och min fru tog steget mot en utredning var att vårat förhållande hade börjat knaka ordentligt i fogarna efter flera år och ingen av oss mådde speciellt bra av det. Annika upplevde mig som väldigt frånvarande och svår att kommunicera med.
För mig är den stunden väldigt klar i mitt huvud. Frågan kom upp en sommardag då vi var ute och fikade. Annika bad mig att göra ett test för Aspberger på mobilen. Det första ganska enkla testet gav mig väldigt höga poäng och det ledde till att jag gjorde flera olika online-tester som var mer eller mindre vetenskapliga. Alla gav mig i slutändan höga poäng och vi bestämde oss att jag skulle kontakta min vårdcentral för att prata med deras psykolog.
Efter ett par samtal med psykologen tog hon beslut om att skicka en remiss till Psykiatri Södra Stockholm. Månaderna gick och till slut kom en kallelse. Fick träffa två personer där som skulle besluta om jag skulle få en utredning tilldelad.
Efter två möten tog togs det slutligen beslut om att jag skulle bli kallad till utredning för högfungerande autism. Väntetiden var upp över 6 månader men till slut blev jag kallad men först fick jag gå till vårdcentralen och ta drogtester.
Sedan kom dagen då jag skulle möte psykologen som skulle utreda mig. Det var flera sessioner tillsammans med läkarundersökningar och drogtester. Fylla i formulär och läsa massa pussel på tid. Efter mycket om och men var till slut den sista sessionen klar och jag fick svar till slut, jag lider autism om än högpresterande.
Det var omvälvande på både ett positivt sätt och på ett negativt sätt. Plötsligt förstod jag varför jag var som jag var när jag växte upp, mobbad och utfrusen. Annorlunda och lätt förvirrad. Såg orsaken till varför jag hade haft så svårt när jag blev över tjugo att stöta och flörta med tjejer jag gillade. Jag kunde inte och jag har väldigt svårt idag att tolka andra människor. Men då andra såg mig som homosexuell bara för jag var tafatt med tjejer så var jag inte det, jag var bara annorlunda.
Jag förstod varför jag hade så lätt att förlora mig in i den ockulta världen och även in i dataspelens värld där reglerna är enkla och simpla medan det sociala livet och samspelet var väldigt svårt för mig. Har svårt att förstå sociala förutbestämda regler och underförstådda saker. Ironi och dolda budskap är något jag också kämpar med att förstå.
I min ungdom var det många som antog att jag var homosexuell och jag förstod inte varför och det var väldigt frustrerande eftersom jag är heterosexuell även om jag egentligen inte brydde mig vad folk var för något. Men det hela berodde på att jag inte förstod det samspelet mellan människor på det planet vilket ledde till att jag under en väldigt lång tid inte hade någon sexuell partner, jag förstod helt enkelt mig inte på människor.
Det var först när communities började utvecklas på internet som jag kunde bryta mig ur min egna bubbla och bli social. Men det är mycket lättare på nätet än vad det är i verkliga livet märkte jag. När jag träffade människor i verkliga livet blev jag ofta åter den socialt skygga och oförstående personen.
Nu några år efter diagnosen kämpar jag fortfarande med att hitta stöd och information för vuxna med ASD och det är inte det lättaste. Har hittat en bok som gäller vuxna människor på spektrat och det är Autismhandboken av Katarina Sörngård. Jag rekommenderar denna bok.
Efter mycket om och men samt påtryckning av min partner så fick jag kontakt med Habiliteringen inom Region Stockholm där vi båda fick plats på en kurs som heter Prisma som är till för både personer med diagnosen och deras anhöriga. Även om jag tycker att man fortfarande fokuserar sig väldigt mycket på ungdomar så gav det en hel del svar och stöd. Nu efter kursen står jag i kö för att få samtal med psykolog om de frågor som jag vill ha hjälp och stöd med.
Det jag saknar inom den psykiatriska vården är kurser och fokus på människor som i vuxen ålder får sin diagnos. Man har ganska lite stöd och fokus på hörfungerande vuxna som har jobb och familj men som kämpar med problem som är relaterade till ASD. Man pratar mycket om att man ska bygga upp rutiner för att underlätta livet men man pratar inget om hur man bryter rutiner och mönster som kanske är destruktiva och har negativ påverkan på personen med diagnosen och dennes anhöriga.
Nej jag är inte som alla andra och kommer aldrig vara det men jag tycker inte att alla ska behöver anpassa sig efter mig med ASD utan även personen med diagnosen måste kunna jobba med sig själv för att kunna anpassa sig och förstå sin omgivning och andas känslor. Det är så lätt att se sig som offer och anse att det är andra som måste anpassa sig efter dig men för att något ska fungera måste alla partner vara med på banan även personen med en diagnos.
Följ andra HÄR
Kl 07. Kryper ur sängen
Kl 08. Tar min medicin.
Kl 09. Frukost. Riktig getmese på mackan ska det vara 🙂
Kl 10. Dags att göra sig i ordning.
Kl 11. På vårdcentralen
Kl 12. Fika på chokladfabriken. Chokladbakelse och varm choklad 🙂
Kl 13. Regnar på söder
Kl 14. I Nacka Forum. Gillar särskrivningar 🙂
Kl 15. Ute i Gustavsberg och kollar på porslin
Kl 15. Tittar även på glas
Kl 17. Fika igen innan hemgång
Kl 18. Packar upp dagens köp. Bland annat lite mer vinglas.
Kl 19. Middag. 🙂 Piiiiizza
Kl 20. Kollar på Roswell
Kl 21. Dags för att köra lite Amiga-emulator
Se flera personer dagar HÄR
kl 07. Vaknar ganska tidigt och gör mig i ordning för dagen.
Kl 08. Dags för frukost. Älskar nürnberg wursten till äggröran.
Kl 09. Väntar på att få vår bil framkörd.
Kl 10. Besöker favoritvaruhuset i Berlin, KaDeWe för att handla Champagne.
Kl 11. Vi har tagit oss till en mindre turistig del av Berlin för att strosa runt lite.
Kl 12. Dags för lunch. För folk i Berlin är det fortfarande frukostdags så det blir macka igen 🙂
Kl 13. Dags att tanka bilen inför hemresan i morgon.
Kl 15. Av ren tillfällighet kom vi förbi Checkpoint Charlie.
Kl 16. Tillbaka till Hotellet och tar en kopp te innan vi går upp till vårt rum.
Kl 17. Upp på rummet och njuter av utsikten från vår minibalkong
Kl 18. Vi titter på Netflix på datorn. Ogillar dubbade filmer eller serier på Tyska 🙂
Kl 19. Tittar på menyn för room service
Kl 20. Nu har maten äntligen kommit. För mig blev det Berliner curry wurst.
Kl 21. Lite mer serie sen är det dags att knyta sig. Har en lång bilresa framför oss i morgon.
Gunilla och Michael är hjärnorna bakom rollspelet Kult som var stort på 80 och 90-talet. De har nu släppt Döden är bara början som utspelar sig i samma universum som rollspelet.
Romanen dryper av magi och i ett Berlin som har en mörk tvillingvärld och en tunn slöja som skiljer dem åt.
Amanda som är huvudpersonen i romanen kommer från Stockholm, är konstnär men jobbar i Berlin med murenprojektet där bland annat hennes morfar har kopplingar till.
Början var lite grå och tveksam men det ändras snabbt till en mörk, blodig och magisk resa mellan världar med väsen och ond bråd död.
Romanen är uppfriskande och en intressant att läsa. Har inte spelat Kult men synd att man inte tidigare har skrivit romaner om detta universum,.
Detta är bok 1 i trilogin Mauerfall. Ser fram mot att läsa uppföljaren De levande döda
Då jag för några dagar sedan snubblade över skivan Re Imaginos av Albert Bouchard blev jag väldigt glad då skivan Imaginos av Blue Oyster Cult är en av mina favoriter och en av de mest ockulta historia som finns på skiva.
Så vad är detta kan man då fråga sig. Skiva Imaginos som kom B.Ö.C släppte i slutet av 80-talet var egentligen tänkt vara ett projekt av Sandy Pearlman som var själva grunden till att B.Ö.C skapades. Imaginos grundar sig i dikter och drömmar som Pearlman skrivit och haft.
Vissa av låtarna som finns med på Imagionos kan man finna bland de första skivorna av B.Ö.C men projektet Imaginos som skulle vara sträcka sig över flera skivor blev aldrig av på 70-talet på grund av motvilligt skivbolag (så klart).
På 80-talet började Pearlman och den före detta trummisen i B.Ö.C planera och skriva nya låtar för ett egen projekt för att få ut Imaginos. Åter igen bråkade skivbolagen och till slut fick B.Ö.C släppa Imaginos istället men nu med ett antal mindre låtar och bara som en LP (eller cd).
2020 släppte Bouchard vad han anser hur Imaginos egentligen var tänkt att låta och vara med några av låtarna som inte kom med på skivan Imaginos av B.Ö.C
Då jag började lyssna hade jag hopp om att få lyssna på hur det var tänkt dock med en annan ordning av låtar för att få en riktig kronologisk ordning av berättelsen. Pearlman ansåg att det inte var nödvändigt och tyckte att låtarna hade nog med referenser i sig till varandra så att lyssnarna själva kunde lista ut vilken ordningen som gällde.
Tyvärr efter ett par lyssningar så når skivan inte mina högt satta drömmar. Produktionen är inte speciellt bra, Bouchards röst håller inte riktigt måttet (pga ålder?) och vissa stycken känns rent av falska. Stämningen som B.Ö.C fick på Imagnos infinner sig inte.
Imaginos var Pearlmans barn och det märker man här trotts allt och drömmen om att få en riktig rocksaga som album om Imaginos dog nog med Pearlman.
Jag kommer fortsätta lyssna på Imaginos och är osäker om jag kommer återkomma till Re Imaginos.
pylon of the pit 