jag älskar att lyssna på P3 dokumentär. Dessa ger en ofta en insikt om saker som varit på ett bra, intressant och djupt sätt.
Denna gång har jag lyssnat på dokumentären om Leila K som var stor i början av 90-talet. Jag minns henne väl och hade den första EPn med Rob n Raz som var startpunkten för henne. Sen försvann hon helt för mig då jag var mer intresserad av Grunge. Dock gick det inte undvika alla skriverierna om henne så det var väldigt intressant att blicka tillbaka över 20 år i tiden.
Dock är jag inte riktigt nöjd med den här dokumentären som jag anser inte ger en riktigt rättvis bild. Personerna man intervjuar beklagar sig alla om hur synd det var om Leila och visst hennes uppväxt med en väldigt muslimsk pappa var inte lätt och behovet att bryta sig loss och göra revolt stort men jag tycker detta inte ursäktar sättet som hon betett sig.
Jag anser att de man intervjuar har varit den dåliga influensen på hennes liv som sedan sket i henne när hon kraschade helt. Det skulle funnits någon där tidigt som tagit tag i henne och skakat om henne att skärpa sig. Man är ingen stark och fantastisk person om man beter sig som ett svin, tvärt om.
Men alla dessa lismande personer har hundra och en ursäkter till hur synd det och hur bra hon är. Om hon är så bra varför lever hon på gatan frågar jag då.
Hon saknade struktur för även om man gör revolt behöver man den för att inte balla ur för att hålla koll på sig själv. Det saknade Leila K då och det är svårt att säga om hon har det nu som en medelålders kvinna.
pylon of the pit 